Christchurch

Här sitter vi, osäkra och skakade.
Kanske kan jordbävningarna ta oss närmare jorden,
vilket nog är vad vi behöver.
Pengarna rinner ut och datatiderna på biblioteket används flitigt åt jobbsökning.
Åtminstonde är det vad de bör ägnas åt.

Vi har sedan sist rest nordön runt.
Kiwibussen var ingen bra idé för ett oberoende gäng som oss,
men trots de osociala och grupperade britterna på bussen, lyckades vi få ut
en del positiva och minnesvärda stunder från den ungefärligt två veckor långa resan.

Vi besökte Matamata för ett snabbt besök på Hobbiton, vilket är den lilla staden ur Sagan Om Ringen. Supermysigt ställe, om man bara kan förtränga hostellet vi lyckades boka in oss på. White Trash, behövs det sägas mer?

I Matamata mötte vi upp med Kiwibussen och den söta norrlänningen Malin!
Malin blev under dessa två veckor vår fjärde gruppmedlem och ett litet solsken i tillvaron.
Tillsammans reste vi till Rotorua, eller Stinkyrua, där vi fick uppleva en underbar Maurikväll med den där rätten som man kokar under jorden. Har glömt bort vad den heter med mitt fiskminne.

På ett annat ställe fick vi klättra i grottor och till min egna stolthet mötte jag där nere alla mina tre fasor; vatten, spindlar och mörker. Det var ett riktigt äventyr med urusla resultat på bilderna.

På en och samma dag tog vi oss från underjorden till himlen. Sedan hoppade vi ut från ett flygplan och tacka gudarna för att vi fortfarande är vid liv allihopa.
Fallskärmshoppning i solnedgången kan väl ingen klaga på? Däremot hade vi olika åsikter om upplevelsen. Ellen ska tillbaka till Sverige och ta fallskärmshopparcertifikat (eller vad det nu kan heta), Ida älskade hoppet (bevis finns på hennes otroligt coola film från händelsen) och jag och Malin delade uppfattning om att det fria fallet var en plåga, både för ögon, mun och kropp. Däremot var det underbart så fort fallskärmen fällts ut.

Vi har alla lyckats åka på en förkylning och röster har tappats till höger och vänster. Allt började på Waheke Islands där vi vandrade och struntade i att duscha i tre dagar. Kanske kan ha lite att göra med vårt konstanta festande under de två veckorna vi spenderade i Auckland. Tid, pengar och hälsa var helt plötsligt borta.

Taupo och Wellington blev lite av favoritställen.

Nu har vi äntligen simmat till sydön.
Vädret är underbart, likaså naturen.
Vi började i Nelson för lite vandring och fascination i Abal Tasmen Park (eller något i den stilen(detta är anledningen till att jag inte bör skriva blogginlägg själv under tidspress)).

Hur som helst lyckades vi ta oss från Nelson till Christchurch på något, spännande sätt.
Hur får vi ta en annan gång, det är lite en historia för sig själv.

Om man inte har några fotsteg att följa, får man följa bilspåren.

Julia

Kerikeri slutar här.

När man har som roligast måste allting ta slut.
Varför är det så egentligen?
Nu lämnar vi Kerikeri- staden som är så rolig att den döptes två gånger.

Vi har lärt oss mycket och gjort mycket i denna fantastiska stad.
Ida har duschat på varmsta.
Ellen har kommit underfund med att hon inte vill vara kopplet på hostellet.
Julia har kommit på att göteborgare trots allt pratar svenska och att hon endast föredrar bananer som är lika perfekta som hon själv.
Vi har dessutom blivit drunken och haft panties där vi har makeat alot of pictures. Samt ätit mycket nudlar med curry.
Vi har upplevt mycket klassiska ögonblick här i staden där allt kan hända.
Som när du sitter i din tysthet på biblioteket och en snorunge kommer upp och frågar om du pratar med dig själv- klassiskt.
ELLER
När en tysk ställer sig lite coolt och lutar sig mot väggen, sätter armarna i kors och frågar "What's going up?!!!"- klassiskt.
ELLER
Att lyckas få flugbett sista veckan när man så coolt har varit den enda rödprickefria bruttan i Kerikeri - klassiskt.
ELLER
När man backar in i ett kiwiträd och får en bula - klassiskt.
ELLER
... - klassiskt.

Förutom att jobba med att klippa träd, packa kiwis och benda over i Zucchinilandet och tjäna minimun så har vi faktiskt även besökt nordligaste delen av Nya Zeeland - Cape Reinga. Där själarna åker vidare från denna värld. Där Tasman Sea och Pacific Ocean möts; mannen mot kvinnan. Där man kan vandra på 90 miles Beach. Där man kan tälta i regn och lera. Där dimman kan ligga så tjock att man knappt ser var man sätter foten eller styr ratten. Hur som helst kom vi underfund med att dimman är tunnare desto längre neråt man åker.
Det var vi tre och de två coolaste grabbarna från hostellet, Matt och Lutz, som hyrde den coolaste bilen i Kerikeri, pumpade den coolaste musiken och cruisade runt på nordön öven en helg.

Vi har förövrigt besökt det äldsta huset på Nya Zeeland och Jullan har lyckats se den sexigaste delen av en Kiwifågel- rumpan. Vad är detta om inte klassikt!?

Folk drar sin kos, likaså gör vi. Vi ska inte lyckas fastna på samma ställe i tre månader igen-två månader räcker. Vi tar våra RYGGSÄCKAR (när vi lämnar Kerikeri, lämnar vi även flashpackerlivet bakom oss, hivar upp rycksäcken på ryggen och vandrar vidare mot nya äventyr som tvättäckta backpackers) och sätter oss på den nakna bussen som tar oss till Auckland för att krama om alla Auckare för att sedan vandra på Whaiki islands. Efter detta äventyr drar vi mot ett nytt ställe, med massa nytt folk, massa nya möjligheter... Massor med nya äventyr med andra ord. Bay of Plenty- here we come...!

Se upp upp för savasarna som kan lura i träsket. Att göra det, göra det - klassiskt.

Tange Wato.

Co Bly Me Governeur.

Ida, Ellen och Julia

PS. Vi har dessutom ätit svenska köttbullar i den bästa (minsta) staden på på Nya Zeeland- KLASSISKT.

Nu har vi bytt upp oss, från onda ryggar till onda nackar, från jobb i regn och lera på åkern till hemgång klockan nio, från för korta raster till muffins på jobbet..

På våra lediga dagar besöker vi det svenska kaféet i den minsta staden på jorden, samt försöker finna vägen till de vackra vattenfallen, njuter av regnbågar och funderar på vad som skall hända härnäst.

Dagarna ser i princip likadana ut:
06.30 uppstigning
07.30 skjuts till åkrarna
JOBB (Ida klipper grenar, Ellen och Julia knyter trådar på ett annat fält)
16.30 hemgång (alternativt 12.00, beroende på vädret -> biblioteket för gratis internet)
17.00 dusch
18.00 matlagning
19.00 Family Guy
20.00 TV eller kortspel
21.00 läggdags

Helgerna spenderar vi med hostelgänget, förra helgen klädde vi alla ut oss på Chris 23 årsdag.
Vi var "The Swedish rockstars".

Craig har stuckit och Marc har kommit.


så bla bla bla och lite mer blabla bla.. det ar vad som händer här borta på andra sidan jorden.. så roger out! nu ska vi äta svenska köttbullar hos vår nya vän!

Utan regn ingen båge... Regnbåge... Hehehe.

Ellen, Julia och Ida

Keri Keri - dubbelt så bra

Tudi bloggen!

Nu har vi styrt kosan norrut och dragit på hjul (Ida och Hjulia) och släpat och burit (Ballen) vårt pick-o-pack till Kerikeri, så nu kan vi inte längre bara skylla på vår lathet, utan även på dålig internetåtkomlighet (om det är ett accepterat svenskt ord) när det gäller blogguppdateringen.

Så nu har vi altså lyckats lämna Auckland och lagt spriten på hyllan i en vecka, om ens det, för att satsa på en karriär ute på de ödsliga och leriga fälten. Vi har använt våra spritpengar till nya gummistövlar och satt på oss hårdhandskarna för att tjäna nya spritpengar. Nej, så illa är det inte; vi behöver pengar för att ha en Kiwi-buss-budget.
Just nu sitter vi inne på bibblan i KeriKeri, en stad så bra - they named it twice. Fast egentligen är det ganska dött, och på två minuter passerar man genom centrum om man heter Allen.. tjugo om man heter Julia och lycks gå vilse på den raka gatan..

på tal om hästar så har Ellen fått ett nytt namn här borta på andra sidan jordklotet, så från och med nu får ni kalla henne för Allen..
och på tal om föl så bröt Julia ihop totalt ute på fältet när hon blev attackerad av tusentals spindlar som krälade upp ur planteringshålen.. fast egentligen var det bara en liten svart stackars krake..

Om ni inte förstått det så jobbar vi numera ute på fält och planterar, täcker plantor och förstör ryggarna för en thaikvinna som styr oss med järnhand. Tråkigt nog vet hon varken vad effektivitet eller samarbete är, och att vi inte hör skillnad på hennes 15-åriga engelska och 61-åriga thailändska gör inte hela brödet en smula enklare. Vi gick tillbaka till kontoret och slog våra knytnävar i bordet och sa "Hör av er när vi får jobb utanför hennes läger, så vi kan koncentrera oss". Vi kallar henne nazi.
För er som inte umgåtts med Julia de senaste två veckorna, eller fyra månaderna, kan det vara lite svårt att förstå vissa delar av texten.. men försök att lägga märke till alla otroligt bra ordvitsar så går det kanske lite lättare..

Innan vi anlände till KeriKeri var vi tvugna att aktivera våra Kiwi-bussgrejer, så vi begav oss mot Mercery Bay. Väl där styrde vi, eller rättare sagt Mike, ratten till Hot Water Beach. Med oss hade vi även Mikes vännina och den goa, glada göteborgaren Fredrik. Vi grävde badhål på stranden som fylldes med kokande vatten, klättrade i berg som inga näsapor någonsin gjort tidigare och hoppade mellan klippor och stenar. Det var så vackert, underbart, härligt, fantastiskt och alldeles... alldeles... alldeles underbart... Vi kan kalla det toppen. 4 av 5 toast, kanonkul.
Trots våran kärlek till Aucklands stentrottoarer, var dessa gråa berg, blåa vatten och gröna palmer lite bättre.

Nya Zealand har ett otroligt oförutsägbart väder och denna dag på HWT, likt alla andra, började det regna i solskenet. Regn och sol resulterade i två fantastiska naturfenomen. Naturligtvis pratar vi om regnbågar. Det var två av dem, tjocka, färgglada och fulla. Mycket pride låg i dem, de lyckades även stjäla Fredriks plånbok. Kanske lyckas han finna den i slutet av regnbågen, eftersom den inte fanns någon annan stans.
Vi bjöd på thaimat, för vi är snälla. Som tack ska vi få varsin öl nästa gång vi far till götet, vilket gör hela resan till HWB värd vartenda spenderad krona, eller dollar..eller cent.. eller öre.. eller penny eller kanske till och med varje spenderad hästhov... Spot On, JuLiA...och AlLeN ;) på köpet vick vi två rejäla förkylningar och en kräkmaskin... Så medan Ida och Allen var ute i regnet och pallade apelsiner, låg Julia i sängen och spydde.. hon pallade icke följa med..

Som sagt, eller skrivit, sitter vi nu här och blickar ut över den gråa horisonten i väntan på solsken och vår då vi styr kosan mot nya äventyr här i nya zeelands djupa trollbindande skogar.. det finns ju så otroligt mycket nytt att se samt att uppleva i denna fantasivärld..som faktiskt finns på riktigt! Stewie lägger till hahahahh...

Life aint nothin but bitches n' money.

Allen och Julia (+ Ida på distans i sängen under täcket i stugan på gården på hostelområdet i KeriKeri på Nya Zeeland på nordön).

Välkommen Ellen, hej då Auckland.

ELLEN rullade in till Auckland i fredags. Ida och jag mötte glada upp henne på flygplatsen och sedan dess har vi firat hennes ankomst och visat henne de bästa barerna och de bästa människorna här i trakterna. Mycket roligt har vi haft.

Nu däremot bär det av mot nya äventyr efter 3 månader i Auckland.
Vi ska åka norrut om Keri Keri efter en weekend någon annan stans vi ska för att aktivera våra Kiwipass, minns ej vad stället heter... För ovanlighetens skull!

Vi ska göra lite inför fruktplockningssäsongen, om lediga jobbplatser finns, i två till tre månader för att sedan ge bosättningen i Auckland ett nytt försök.

Vi behöver nämligen pengar. Och det kan vi få om Mr. Higgings och Globe Bad och Father Teds inte är inom krypavstånd.

De sista dagarna ska spenderas av att säga hej då till allt trevligt Aucklandfolk plus att visa Ellen en touch av Auckland.

Nu ska jag ge min nya säng ett nytt försök.
Tänk att vi var tvugna att byta rum sista veckan i Auckland, fem meter från vårt gamla. Patetiskt, men lite roligt :)

Om Auckland var Paradiset, skulle Nya Zealand vara himlen.

Julia

Roliga dagar

Jaha...
En uppdatering från Nya Zeeland kan väl behövas.

Jag och Ida sa upp oss från Global Sports, med tanke på att "permissionsjobb" (provision, jag vet) inte är något för oss. Vi tjänade endast 15% av vad vi sålde, och en vanlig dag i Auckland var det inte ovanligt att endast sälja för 100 dollar, vi tjänade 15 dollar på det, 5 gick till bensinpengar till dagens chaufför och resterande 10 dollar till lunch. Våra axlar gick nästan sönder för att vi spände oss där vi satt och frös i Aucklands vinterkyla. Nej, vår dyrbara tid är bättre att använda till nytt jobbsökande.

Annars då? Jag och Jake är inte tillsammans längre, det blev för mycket att bo i samma rum, allt hände för snabbt. Men det gör ingenting. Jag och Ida njuter av alla engelsmän och irländare!

Pengarna försvinner, men vi består. Kanske ses vi nästa år?

Nej, nu får jag ta mig samman, Ida sover och jag sitter här i mins ensamhet.

Blablala. Jobbsökning idag!
Mer uppdatering inom kort, Ellen kommer ju och blir en del av rum 1014 snart, på fredag för att vara exakt.
Då blir vi "the 5 best friends that anyone can have". Eftersom Chris nyss stack så blir hon väl lite av en replacement.

Vi längtar Ellen!

Om livet vore ett rövhål skulle det vara SWEET ASS.

Julia

Såhär söt är jag en tisdagseftermiddag klockan 12.51.

Sonny är mästerfotografen.