Christchurch

Här sitter vi, osäkra och skakade.
Kanske kan jordbävningarna ta oss närmare jorden,
vilket nog är vad vi behöver.
Pengarna rinner ut och datatiderna på biblioteket används flitigt åt jobbsökning.
Åtminstonde är det vad de bör ägnas åt.

Vi har sedan sist rest nordön runt.
Kiwibussen var ingen bra idé för ett oberoende gäng som oss,
men trots de osociala och grupperade britterna på bussen, lyckades vi få ut
en del positiva och minnesvärda stunder från den ungefärligt två veckor långa resan.

Vi besökte Matamata för ett snabbt besök på Hobbiton, vilket är den lilla staden ur Sagan Om Ringen. Supermysigt ställe, om man bara kan förtränga hostellet vi lyckades boka in oss på. White Trash, behövs det sägas mer?

I Matamata mötte vi upp med Kiwibussen och den söta norrlänningen Malin!
Malin blev under dessa två veckor vår fjärde gruppmedlem och ett litet solsken i tillvaron.
Tillsammans reste vi till Rotorua, eller Stinkyrua, där vi fick uppleva en underbar Maurikväll med den där rätten som man kokar under jorden. Har glömt bort vad den heter med mitt fiskminne.

På ett annat ställe fick vi klättra i grottor och till min egna stolthet mötte jag där nere alla mina tre fasor; vatten, spindlar och mörker. Det var ett riktigt äventyr med urusla resultat på bilderna.

På en och samma dag tog vi oss från underjorden till himlen. Sedan hoppade vi ut från ett flygplan och tacka gudarna för att vi fortfarande är vid liv allihopa.
Fallskärmshoppning i solnedgången kan väl ingen klaga på? Däremot hade vi olika åsikter om upplevelsen. Ellen ska tillbaka till Sverige och ta fallskärmshopparcertifikat (eller vad det nu kan heta), Ida älskade hoppet (bevis finns på hennes otroligt coola film från händelsen) och jag och Malin delade uppfattning om att det fria fallet var en plåga, både för ögon, mun och kropp. Däremot var det underbart så fort fallskärmen fällts ut.

Vi har alla lyckats åka på en förkylning och röster har tappats till höger och vänster. Allt började på Waheke Islands där vi vandrade och struntade i att duscha i tre dagar. Kanske kan ha lite att göra med vårt konstanta festande under de två veckorna vi spenderade i Auckland. Tid, pengar och hälsa var helt plötsligt borta.

Taupo och Wellington blev lite av favoritställen.

Nu har vi äntligen simmat till sydön.
Vädret är underbart, likaså naturen.
Vi började i Nelson för lite vandring och fascination i Abal Tasmen Park (eller något i den stilen(detta är anledningen till att jag inte bör skriva blogginlägg själv under tidspress)).

Hur som helst lyckades vi ta oss från Nelson till Christchurch på något, spännande sätt.
Hur får vi ta en annan gång, det är lite en historia för sig själv.

Om man inte har några fotsteg att följa, får man följa bilspåren.

Julia