Kerikeri slutar här.

När man har som roligast måste allting ta slut.
Varför är det så egentligen?
Nu lämnar vi Kerikeri- staden som är så rolig att den döptes två gånger.

Vi har lärt oss mycket och gjort mycket i denna fantastiska stad.
Ida har duschat på varmsta.
Ellen har kommit underfund med att hon inte vill vara kopplet på hostellet.
Julia har kommit på att göteborgare trots allt pratar svenska och att hon endast föredrar bananer som är lika perfekta som hon själv.
Vi har dessutom blivit drunken och haft panties där vi har makeat alot of pictures. Samt ätit mycket nudlar med curry.
Vi har upplevt mycket klassiska ögonblick här i staden där allt kan hända.
Som när du sitter i din tysthet på biblioteket och en snorunge kommer upp och frågar om du pratar med dig själv- klassiskt.
ELLER
När en tysk ställer sig lite coolt och lutar sig mot väggen, sätter armarna i kors och frågar "What's going up?!!!"- klassiskt.
ELLER
Att lyckas få flugbett sista veckan när man så coolt har varit den enda rödprickefria bruttan i Kerikeri - klassiskt.
ELLER
När man backar in i ett kiwiträd och får en bula - klassiskt.
ELLER
... - klassiskt.

Förutom att jobba med att klippa träd, packa kiwis och benda over i Zucchinilandet och tjäna minimun så har vi faktiskt även besökt nordligaste delen av Nya Zeeland - Cape Reinga. Där själarna åker vidare från denna värld. Där Tasman Sea och Pacific Ocean möts; mannen mot kvinnan. Där man kan vandra på 90 miles Beach. Där man kan tälta i regn och lera. Där dimman kan ligga så tjock att man knappt ser var man sätter foten eller styr ratten. Hur som helst kom vi underfund med att dimman är tunnare desto längre neråt man åker.
Det var vi tre och de två coolaste grabbarna från hostellet, Matt och Lutz, som hyrde den coolaste bilen i Kerikeri, pumpade den coolaste musiken och cruisade runt på nordön öven en helg.

Vi har förövrigt besökt det äldsta huset på Nya Zeeland och Jullan har lyckats se den sexigaste delen av en Kiwifågel- rumpan. Vad är detta om inte klassikt!?

Folk drar sin kos, likaså gör vi. Vi ska inte lyckas fastna på samma ställe i tre månader igen-två månader räcker. Vi tar våra RYGGSÄCKAR (när vi lämnar Kerikeri, lämnar vi även flashpackerlivet bakom oss, hivar upp rycksäcken på ryggen och vandrar vidare mot nya äventyr som tvättäckta backpackers) och sätter oss på den nakna bussen som tar oss till Auckland för att krama om alla Auckare för att sedan vandra på Whaiki islands. Efter detta äventyr drar vi mot ett nytt ställe, med massa nytt folk, massa nya möjligheter... Massor med nya äventyr med andra ord. Bay of Plenty- here we come...!

Se upp upp för savasarna som kan lura i träsket. Att göra det, göra det - klassiskt.

Tange Wato.

Co Bly Me Governeur.

Ida, Ellen och Julia

PS. Vi har dessutom ätit svenska köttbullar i den bästa (minsta) staden på på Nya Zeeland- KLASSISKT.